På plats
I bikupans hemliga rum omvandlas solen
till mat. Kontakten med yttervärlden
går via flusterbrädan vid kupans öppning. Där landar
bina när de återvänder från sitt samlande.
Gunilla Bergström intresserar sig för rum. Och växande.
Och djur. Hennes konst kan dofta hö, skjuta groddar och bilda labyrinter.
Ofta hänger eller balanserar verken, så att även luftrummet
aktiveras.
Flygflyt består av tunt japanpapper spänt kring en u-formad
ply-woodram och hänger i ögonhöjd i det yttre rummet
på Galleri
Mors Mössa i Göteborg. När jag går in omsluts
jag av det vita. Eller fångas. De flesta av Gunilla Bergströms
verk bär på denna dubbelhet av famnande trygghet och kvävningsskräck.
En paradox som finns inbyggd i alla djupgående relationer.
För flera år sedan hittade hon en annons i en postordertidning
för lantbrukare. Den visade något så osannolikt som en
flytväst för nyfödda och nedkylda griskultingar. Tanken
var att grisen skulle ligga i en spann varmvatten med flytvästen runt
halsen tills den återfick normal kroppstemperatur. Gunilla Bergström
tecknade noggrant av annonsen och satte en plywoodram omkring. Flytvästen
påminner om Flygflytskulpturens form och på Mors Mössa
visades de två verken tillsammans med ytterligare en hängande
Flygflytskulptur som hade samma form som ramen runt kultingsteckningen.
På utställningen fanns också Ön, som bestod av en
platta på hjul där flera mask- eller groddlika virkade former
fyllda med vete trängdes. En av dem var på väg från
plattan. Just den vattnades under utställningen så att veten
skulle börja gro. Återigen aktiveras de tematiska paren individ/kollektiv,
tillhörighet/kvävningskänsla. Vilken styrka krävs för
att ringla iväg från det trygga? Ironiskt nog möglade vetekornen
som vattnades….
Teckningen av kultingen handlar lika mycket om människor som om grisar.
Om livet och om döden. Både på ett existentiellt sätt
och på ett högst vardagligt konstaterande vis. Spädgrisen
räddas ju till livet för att kunna växa sig till slaktvikt.
Gunilla Bergström är uppvuxen på en bondgård i Sörmland.
För henne är det ingen motsättning att ta väl hand
om djur för att sedan slakta och äta dem. Det är en naturlig
del av människans tillvaro men som vi i vårt samhälle alltmer
kommit att skiljas ifrån.
 När hon ställde ut verket ko-kong i det tunnvälvda Bergrummet
vid Konstepidemin i Göteborg liknade de hängande höfyllda
segelduksbehållarna slaktade djurkroppar, sandsäckar för
boxare, stora puppor eller tornistrar för jättehästar. Höet
doftade hemtrevligt men rummet med de upphängda formerna sände
också obehagsrysningar längs min ryggrad. Naturen är ingen
paradisisk tillvaro och Gunilla Bergström väjer inte för
otäcka.
Hennes konst pendlar mellan jordrotad markkontakt och poetiska överraskningar.
Samtidigt som hon gjorde Ön, med groddarna, arbetade hon med tre öar
i bly, Öar ute. Det mjuka virkade ställdes mot blyets grå tyngd. Även
dessa skulpturer går på hjul. De liknar mest tre små flyttbara
innanhav. Marmorskulpturen Pinus III, döpt efter en tall som hade
växt sig krokig kring en stenbumling hemma på gården,
har det lätta och tunga inbyggt i sin form. Den balanserar på bordskanten
i Gunilla Bergströms ateljé, len som ett spädbarn. En
del hänger nedanför kanten och i andra änden strävar
en spets mot taket. Mittdelen däremot är tung och trind. Stenen
har en varm lyster med kalla blå ådror och jag vill gärna
vyssja den i famnen fast den tycks klara sig alldeles utmärkt på egen
hand. Andra stenskulpturer hon gjort påminner om verktyg eller redskap.
De ligger bra i handen, går att hänga upp eller sätta ett
skaft på. Samtidigt som de är oanvändbara.
Gunilla Bergström vill helst arbeta i sin ateljé. Den är
inte särskilt stor och har framför allt en normalstor dörr.
Vilket gör att hon måste räkna noga och hitta på fiffiga
pussel-lösningar för de större verken. Ofta kan en person
bära hennes skulpturer ensam. Hennes verk är omsorgsfullt gestaltade
och har en självklar precision som bara nås efter mycket tänkande,
prövande och arbetande. När det gäller material har hon
använt det mesta från broderigarn till marmor. Det är verken
och omständigheterna som bestämmer vad som är lämpligt.
I binas värld tycks allt fulländat praktiskt. Framför flustret dansar
de för att berätta för sina
bikollegor var de nektartyngda
blommorna befinner sig. Väktarbin ser till
att inga obehöriga
slipper in och inuti kupan tronar drottningen
som årligen producerar
175 000 ägg som tas om hand av arbetsbin.
Det är en honungsfabrik
med strikt arbetsdelning och hierarki. En
verksamhet som människor
följt och dragit nytta av genom årtusenden. När
Gunilla Bergström var på Grez sur Loing-stipendium
i två månader
våren 2003 hittade hon ett antal bikupor i en glömd
skogsglänta.
Hon återvände gång på gång till
platsen. I ateljén började hon bygga kupor av pinnar
och snören.
De är som teckningar i tre dimensioner. Hon gjorde också reliefer
i papper och tråd av flustret och bidansen. I ateljén
hänger
nu fotografier som ska bearbetas. Och andra fynd från
Frankrikevistelsen mognar i hyllorna. I den hemliga staden
väntar bina på våren.
December 2003
Gunilla Grahn-Hinnfors
Konstkritiker och medarbetare på Göteborgs-Postens kulturredaktion
|
